Mustafas försvarare och den selektiva antirasismen

För att den som arbetar mot xenofobi och rasism ska uppfattas som trovärdig är det viktigt att vara konsekvent. Sverigedemokraterna har idag officiellt övergett tanken på att gruppen judar är ett problem för samhället, samtidigt som många sverigedemokrater aktivt fördömer antisemitiska handlingar. Den sverigedemokratiska antirasismen är dock ytterst selektiv, då samma personer som i ena stunden försvarar judar som drabbats av våld sällan drar sig från att göra antimuslimska uttalanden i nästa. Liknande tendenser har funnits bland Omar Mustafans försvarare den senaste veckan.

Det stämmer visserligen att Mustafa tillskrivits rena osanningar, vilket är högst beklagligt. Detta förändrar dock inte den ursprungliga anledningen till kritiken mot honom. Mustafa har varit med och bjudit in grovt antisemitiska talare till en konferens samt gjort uttalanden om homosexuella som minst sagt avviker från 2010-talets socialdemokrati. Inbjudningarna av antisemiter gjordes inte för att bemöta deras åsikter. Det är med all rätta som han fått kritik för detta. En sådan politiker bör inte sitta i styrelsen för Sveriges största parti. Trots det är det ändå flera som gett Mustafa sitt stöd, varav flera av dessa är representanter för olika religiösa organisationer. De hyllar Mustafas arbete mot muslimhat, men accepterar antisemitismen. Fatima Doubakil från organisationen Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén nöjer sig inte med att försvara Mustafa, utan även en av de inbjudna antisemiterna - journalisten Yvonne Ridley. MMR som säger sig arbeta mot vad de kallar "svenska politikers rasistiska föreställning om muslimer" har med andra ord samma selektiva inställning till rasism som SD.

Ett annat problem är synen på Mustafa som en muslimsk representant, trots att han valdes in i styrelsen för ett politiskt parti och inte för ett religiöst samfund. Den kristna socialdemokraten Peter Weiderud skriver på DN Debatt att Mustafa "representerar ett Sverige som vi behöver bli bättre på att se". Omar Mustafa är dock inte mer representant för Sveriges muslimer än vad t.ex. civil- och bostadsminister Stefan Attefall är representant för alla kristna. En politiker representerar bara sig själv och sina väljare. Weideruds uttalanden är nedlåtande, då muslimer inte är en homogen grupp med samma åsikter och intressen. Bland Omars kritiker finns både imamer och muslimska politiker, samtidigt som han själv (som kristen) ställer sig på hans sida!

Så resonerar de svenska Assadanhängarna

Kriget i Syrien har i dagsläget krävt tiotusentals dödsoffer och även om det bara är en tidsfråga innan diktatorn Bashar al-Assad försvinner från makten kommer sannolikt många fler mista livet. Detta på grund av Assads val att använda militären mot demonstranterna till skillnad från Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten som istället valde att lämna ifrån sig makten. I ett läge som detta är det viktigt för omvärlden att markera mot den syriska regimen, men även stödja de oppositionella krafterna som vill skapa ett demokratiskt Syrien. Efter att ha följt Syrienkonflikten från start har jag dock märkt att det fortfarande finns en hel del anhängare till den syriska diktatorn i Sverige.
 För den demokratiskt sinnade framstår detta som otänkbart och de argumenten som framförs är sällan särskilt hållbara. Jag har framförallt märkt av tre anledningar till varför man stödjer Bashar al-Assad och hans styre:

1. Religiösa, kulturella eller etniska skäl
2. Antimuslimska skäl
3. Antiamerikanska skäl 

De religiösa, kulturella eller etniska skälen framförs ofta av personer med rötter i Syrien eller t.ex. grannlandet Libanon. Dessa personerna tillhör ofta en religiös, kulturell eller etnisk grupp som traditionellt varit lojala till Assadfamiljen och därmed även varit privilegierade framför andra grupper i landet. Dessa är nu, med all rätt, oroliga för vad som kan hända när en ny regim tar makten. Oron är dock inget tillräckligt starkt argument för att försvara en massmördande diktator. Att bortse från förtrycket av andra för att behålla sin egen grupps position bidrar snarare till att landet splittras än mer. Det är dock långt ifrån alla ifrån dessa grupper som stödjer Assad.

De antimuslimska skälen hörs främst från nationalister, till exempel företrädare för och anhängare till Sverigedemokraterna. Dessa menar att muslimer (som en majoritet av syrierna är) av naturen är underlägsna européer och därmed okapabla till att skapa demokrati. De anser därmed att det är bra med en kompromisslös diktator som Assad, eftersom han åtminstone inte är islamist. Samma argument användes även om länderna i Nordafrika. Att tre muslimska länder i Nordafrika nu genomfört demokratiska val bortförklarar man med att vinnarna är islamister som vill återinföra diktatur (även när vinnarna är västvänliga liberaler som i Libyen).

Det antiamerikanska skälen kommer från personer som i mycket hög utsträckning ogillar USA, Detta visar sig främst genom att de under inga omständigheter vill stå på samma sida som USA i en politisk fråga. Därmed ställer de sig även på Assads sida i Syrienkonflikten (och ställde sig även på Khadaffis sida i Libyenkonflikten). Ofta handlar det om personer tillhörande extremvänstern som motiverar sina ställningstaganden med att det rör sig om amerikanska konspirationer. Arabiska våren har dock nått i stort sätt samtliga arabländer, både USA-vänliga och icke USA-vänliga.

Islam är inte en politisk ideologi

Personer från antimuslimska rörelser som Tryckfrihetssällskapet eller Sverigedemokraterna påstår ofta att islam i första hand inte är en religion utan en politisk ideologi med en religions förklädnad. De två benämningarna islam och islamism brukar därför användas synonymt av dessa personer, liksom muslim och islamist som i andra fall har helt olika betydelser. Det är även utifrån denna föreställning som sverigedemokrater och andra gärna jämför islam med nazism. Denna jämförelse används vanligtvis för att "varna" för religionen och motivera förbud och begränsningarna av dess praktiserande, d.v.s. muslimerna. Detta sker ofta med hänvisningar till uttalanden från enskilda salafister eller andra muslimer med fundamentalistiska uppfattningar. Föreställningarna om islam som en politisk ideologi fullt jämförbar med nazismen är dock helt felaktiga och andas konspirationsteori med avsikt att begränsa muslimers rättigheter.

Islam är en religion på samma sätt som kristendomen och judendomen. Precis som med andra religioner går det inte att hitta det "sanna islam", eftersom antalet tolkningar i stort sätt är lika stort som antalet troende. Ofta används religionen för att legitimera de moraliska uppfattningar som man redan har. Det handlar om att plocka russinen ur kakan. Vad islam har för skepnad beror på var i världen du befinner dig eller vem av världens två miljarder muslimer du frågar.

Bland världens muslimer finns det stora variationer i såväl kultur, grad av religiositet och syn på religion samt politiska uppfattningar. Det finns även stor skillnad mellan styrelseskicken i de länder där islam är den dominerande religionen. Det finns allt från absoluta monarkier och islamistiska teokratier till mer demokratiskt sinnade regeringar. Islamismen är bara en av flera politiska rörelser i de islamdominerande länderna. Påståenden om att det råder enighet bland muslimer om det politiska systemet saknar med andra ord grund.

Islamism är en politiska ideologier som baseras på religionen islam, dvs politisk islam. Alla islamister är muslimer, men långt ifrån alla muslimer är islamister. Islamism är en politisk ideologi men islam behöver nödvändigtvis inte vara det.

Islamismen är en förhållandevis ny rörelse som främst växte fram under 1900-talet. Ofta på grund av att moskéerna blev den enda tillflyktsorten för oliktänkande när den politiska oppositionen marginaliserats. Det finns olika islamistiska rörelser beroende på faktorer som synen på islam, demokrati och politisk inriktning. Det finns allt ifrån demokratiska organisationer jämförbara med europeisk kristdemokrati, till radikala terrorister och gerillakrigare. Islamismen innefattar såväl Erdogans AKP i Turkiet och de dominerande regeringspartierna i Tunisien och Egypten som wahhabismen i Saudiarabien och Qatar, mullorna i Iran samt Al-Qaida. Personligen är jag stark motståndare till all typ av religiös inblandning i politiken, men tycker ändå det är viktigt att framhålla skillnaden mellan det av folket framröstade Ennahda och en terrororganisation som Al-Qaida. Ännu viktigare är det att framhålla att islamismen bara är en av de politiska rörelserna som finns i muslimska länder.

I Sveriges riksdag finns muslimer som arbetar för demokratiska partier inom demokratins ramar. I somras vann västvänliga liberaler valet i det religiöst konservativa Libyen. I hela Nordafrika förs nu debatter mellan liberala muslimer och islamister om ländernas framtid. Verkligheten ligger ganska långt ifrån de konspiratoriska föreställningarna.

Yttrandefrihet så länge rätt åsikter uttrycks

Tryckfrihetssällskapet är en förening som säger sig "kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det." Det hela låter i grunden bra tills man märker att dess medlemmar uteslutande består av personer från de antimuslimska rörelserna. Allt från sverigedemokrater och likasinnade till organiserade nynazister, vilket visar att syftet med sällskapet i själva verket är något annat än att främja tryckfrihet. Nu i helgen har föreningen, med journalisten Ingrid Carlqvist i spetsen ännu en gång visat på det ironiska i sitt namn genom att bjuda in Geert Wilders som föreläsare. Wilders är partiledare för det nederländska Frihetspartiet som har bekämpande av islam som sin huvudfråga. I frågan om tryckfrihet vill han bland annat förbjuda Koranen i Nederländerna.

Eftersom Tryckfrihetssällskapet kämpar för det fria ordet "varhelst det hotas eller oavsett vem som hotar det" borde Carlqvist med vänner rimligtvis ta avstånd från Wilders. Den påstådda kampen för den så viktiga tryckfriheten sträcker sig dock inte längre än att kritisera muslimer och varna för islam. Kritiken riktas framförallt mot svensk media som de menar blundar för den påstådda "sanningen".

De väljer medvetet att blanda ihop begreppen islam och islamism, eftersom de som självutnämnda religionsexperter hävdar att islam är en politisk ideologi, vars medlemmar (muslimerna) har en gemensam strävan om världsherravälde. Tryckfrihetssällskapet bryr sig inte om journalisternas situation i Ryssland eller Turkiet. Carlqvist kommer heller aldrig kritisera nationalisternas styre av kulturen i Ungern eller blasfemilagstifningarna i Irland. Och de stödjer definitivt inte Europas muslimers rätt till religionsfrihet. Det är med andra ord en renodlad antimuslimsk rörelse för vilka yttrandefriheten endast är viktig så länge det är de egna åsikterna som uttrycks.

Allt våld är inte hedervåld

På sajten Motargument skriver Anna Siekas om det hedersrelaterade våldet och menar att all typ av våld, oavsett om det sker på skolgården, i hemmet eller på krogen, egentligen handlar om att upprätthålla heder. Detta som ett argument mot dem som använder hedersvåldet för att smutskasta invandrare. Argumenten känns igen och är i princip lika gamla som hedersvårdsdebatten i sig. Att relativisera om hedersförtrycket eller klumpa ihop det med andra typer av våld är dock inget bra sätt att motarbeta xenofobiska krafter i samhället

Masoud Kamali som är professor i socialt arbete kritiserade tidigt hedersbegreppet som han menade var rasistiskt och debattörer som Gudrun Schyman har flera gånger varit inne på samma linje. Inför senaste valet delade Feministiskt initiativ ut en broschyr där de beskrev en rad olika kvinnorelaterade samhällsproblem men där hedersproblematiken helt utelämnats. Andra uppfattar hedersförtrycket som en del av "mäns våld mot kvinnor". Förra året hölls även en utställning om barnaga i Uppsala med avsikten att upplysa ungdomar om "en svensk hederskultur" där det påståtts att detta inte är något typiskt för invandrare.

Visst är det viktigt att uppmärksamma kvinnomisshandel, barnaga och annan typ av våld, men hedersförtrycket är och måste få vara en egen punkt. Hedersförtrycket handlar inte om män som slår sina fruar utan om ett förtryck som ofta upprätthålls av en hel familj eller släkt och som kan drabba såväl tjejer som killar. Det är långt ifrån alltid det handlar om fysiskt våld och ytterst sällan som det resulterar i mord.

Det finns inga motsättningar mellan att diskutera dessa problem och att ogilla när sverigedemokrater och andra xenofober generaliserar om människor och värderar dem utifrån dess ursprung.  Hedersförtrycket finns på flera håll i världen och har ingen koppling till någon specifik religion. I Sverige har problemen främst uppmärksammats bland kurder, men samtidigt har flera av de mest tongivande debattörerna i ämnet just kurder. Sara Mohammad, Dilsa Demirbag Sten, Nalin Pekgul, Sakine Madon och Emre Güngör för att nämna några. Låt inte det viktiga motståndet mot xenofobi och rasism går ut över andra viktiga frågor som även fortsättningsvis måste debatteras. Vi måste kunna fortsätta prata om heder utan att för den delen kollektivt skuldbelägga hela grupper,

Det dåliga kyrkoargumentet

Ett av de absolut vanligaste, men också ett av de sämsta argument för att förbjuda moskébyggen i Sverige är att kristna kyrkor inte tillåts i muslimska länder. Med detta argument skulle den svenska religionsfriheten upphävas med hänvisning till den politik som förs i några förtryckande diktaturstater i bland annat Mellanöstern. Eftersom religionsfriheten inte existerar i hela världen bör den inte heller existera i Sverige, enligt argumentförespråkarna. Givetvis bör man istället vända på argumenten och istället stå upp för friheten som gör att du i Sverige tillåts välja vilken religion du vill eller inte vill tillhöra och förespråka att andra länder tar efter.

Påståendet om att det inte skulle finnas kristna kyrkor i muslimska länder är förövrigt felaktigt. Kyrkor går att hitta i så gått som varje land med muslimsk majoritetsbefolkning (därmed inte sagt att där alltid råder någon allmängiltig religionsfrihet). Detta gäller även länder som Iran(!), Jemen och Qatar. Undantaget är Saudiarabien där det hittills inte existerar någon kyrka och där religiös aktivitet som avviker från den variant som den saudiska monarkin förordnar är strängt förbjuden. Saudiarabien brukar dock ses som någon politisk förebild i andra avseenden och bör knappast inte göra det när det gäller synen på religionsfrihet heller.

Inte rasism att kritisera invandring

En lokal SD-företrädare skrev undrande på Twitter hur det kan vara rasistiskt att kritisera den svenska invandringspolitiken och de summor av skattepengar som på olika sätt kan kopplas till invandring och flyktingmottagning. Liknande frågeställningar är vanliga bland SD:s sympatisörer på nätet och de ekonomiska argumenten används även ofta av personer från partiledningen när frågor om invandring debatteras.

I sak har de förstås rätt i sin fråga. Oavsett vad man har för åsikter om invandringskritisk politik med stängda gränser är det i sig inget rasistiskt eller främlingsfientligt att argumentera för en sådan linje utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv (även om jag personligen inte delar denna åsikt). Detta bör således inte leda till några rasistanklagelser och brukar inte heller göra det. Det främlingsfientliga synliggörs först när man generaliserar om etniska och/eller kulturella grupper och ger dessa olika värden och egenskaper. Sverigedemokrater använder visserligen ofta de ekonomiska argumenten när man argumenterar mot att flyktingar ska få stanna i Sverige. Samma personer kan i nästa mening dock ofta övergå till en rent främlingsfientlig retorik där det är vissa grupper ses som icke önskvärda i landet, vilket även är en del av partiets politik.

Det tydligaste exemplet är nog den kontroversiella reklamfilmen från 2010 där SD hävdade att de ville förmedla budskapet att pensioner borde prioriteras framför invandring. En sådan prioritering är fullt legitim ekonomisk politik och det var inte heller detta budskap som kritiken riktades mot utan hur detta påstådda budskap framfördes. En ensam äldre kvinna med rullator jagades av en stor samling grupp kvinnor iklädda heltäckande slöjor, vilka alla hade med sig barnvagnar. Invandringen fick alltså symboliseras av en stereotyp bild av en muslimsk kvinna som en bidragstagande religiös extremist som föder många barn. Denna bild av invandringen för tankarna till Eurabia-teorin, där europeiskt flyktingmottagning ses som en muslimsk invasion och där islam anses spridas i Europas genom muslimers påstådda höga födelsetal. Ledande företrädare för SD pratar gärna om de ekonomiska perspektiven, men det är alltså den antimuslimska ådran i partiet och hos medlemmarna som avses när de kritiseras för främlingsfientlighet.