Det stora dilemmat

Västpolitiker, inte minst svenska, har kritiserats för sin passivitet gentemot protesterna i Nordafrika och Mellanöstern. Omvärlden står och tittar på medan fredliga demonstranter slaktas skoningslöst, hävdas det. Detta stämmer förstås, men frågan är vilken makt västvärlden egentligen har gentemot dessa länder. I fallet Egypten fanns det uppenbarligen möjlighet för diplomatiska påtryckningar, men i fallet Libyen är det helt annorlunda. Khadaffi har inte många vänner kvar och någon vilja till diskussion verkar inte finnas. Mannen är uppenbart galen och någon flykt till Saudiarabien verkar inte aktuell under den närmsta tiden.

I dagsläget verkar en militär insats vara enda möjligheten för att få slut på dödandet. Från västländernas sida skulle en sådan dock innebär bra mycket större kritik än den nuvarande passiviteten gör, och argument om olja och imperialism skulle hagla lång tid framöver. Frågan är hur man kommer hantera detta dilemma. En variant är att man samarbetar med länderna i regionen, men kommer dessa (som ju också drabbats av protester) verkligen vilja hjälpa sina grannländers folk till revolution för att sedan kanske stå näst på tur?