Romerna är inte någon kriminell grupp

Frankrikes president Nicolas Sarkozy höjer nu rösten mot landets romska minoritet som han menar utgör ett säkerhetshot. En ny lag ska göra det lättare att utvisa romer som begår brott och ca 300 illegala romska läger ska rivas. Liknande retorik har vi tidigare hört från Silvio Berlusconi i Italien, där romerna precis som i Frankrike ofta bor i nedgångna slumområden.

Vilka länder de utvisas till är oklart eftersom romska grupper finns i stora delar av Europa. I Sverige har de till exempel funnits sedan 1500-talet och har sedan 1999 status som officiell minoritetsgrupp tillsammans med samer och finnar. Det dröjde dock till långt in på 1990-talet förrän de fick samma rättigheter som övriga svenskar efter att tidigare varken fått skaffa sig fasta bostäder eller gå i skolan. I Östeuropa lever romerna fortfarande ofta i stora läger, som andra klassens medborgare. Det är förmodligen hit, till länder som Ungern eller Rumänien som de romer som utvisas från Frankrike eller Italien hamnar.

För att få itu med romernas problem måste EU-länderna först och främst se till att de har samma rättigheter som majoritetsbefolkningen i sina olika hemländer. Att måla ut hela den romska folkgruppen som kriminell är inte någon lösning, utan kommer snarare förvärra situationen än mer. Det är väl känt att det förekommer kriminalitet bland romer, så även i Sverige. Detta innebär förstås inte att alla romer är kriminella. Att som Sarcozy och Berlusconi stämpla en hel grupp istället för att se dem som de enskilda individer de är ser jag som farligt nära ren rasism.

Europa tjänar på ett demokratiskt Turkiet

Storbritanniens premiärminister David Cameron har nu anslutit sig till den mindre skara europeiska ledare som på sikt vill se Turkiet som medlem i Europeiska unionen. I Sverige har regeringen som bekant länge varit positiva till ett turkiskt medlemskap, medan de största motståndarna verkar vara Tyskland och Frankrike. Motståndet är officiellt främst politiskt motiverat med hänvisningar till landets bristfälliga demokratiska system. De mänskliga rättigheterna i Turkiet kränks ofta, genom bland annat förtrycket mot den kurdiska minoriteten (ironiskt nog har kurderna det bättre i Irak) samt den begränsade yttrandefriheten. Därutöver finns det mer kulturellt motiverat motstånd, som att Turkiet inte skulle tillhöra den europeiska kultursfären eller att ett så stor muslimsk befolkning som den turkiska på olika sätt och vis skulle kunna hota det traditionellt kristna Europa.

Eftersom Turkiet har en lång väg att gå för att bli en fullvärdig västerländsk demokrati kan det politiska argumenten ses som förhållandevis starka. Man ska dock komma ihåg att ingenting är för evigt och Turkiet har fortfarande alla möjligheter att förändras i en positiv riktning, vilket faktiskt även har skett på vissa plan under de senaste åren (om än väldigt långsamt). Som ett jämförande exempel kan man ju ta staterna i Östeuropa som på knappt ett decennium gick från att vara totalitära diktaturer helt utan yttrandefrihet till demokratiska fullvärdiga medlemmar av Europeiska unionen. Finns reformviljan där är det fullt möjligt.

Geografiskt sätt ligger visserligen Turkiet till största delen i Asien, men sedan 2004 finns det faktiskt ett land som till 100% ligger utanför Europas gränser (Cypern) med i unionen. De kulturella argumenten vill jag nog avfärda helt eftersom de bygger på märkliga föreställningar om att de nuvarande EU-länderna skulle ha någon slags kulturell gemenskap som unionens grannländer helt saknar. Jag skulle tvärt om säga att vi svenskar historiskt och kulturellt sett haft mer att göra med Turkiet än med till exempel de nuvarande EU-länderna vid Medelhavet. Att Turkiets stora muslimska befolkning skulle hjälpa att bryta kristendomens historiska monopol borde enbart vara positivt. Kyrkans makt är allt för stor i dagens Europa och det är att betrakta som ett demokratiskt problem.

EU kan hjälpa till att förstärka den turkiska demokratin och ett demokratiskt västinriktat Turkiet har stora möjligheter att smitta av sig till grannländerna i Mellersta östern. Som läget är nu finns risken att landet istället vänder sig bort från Europa och anammar ett allt mer totalitärt politiskt system. Detta skulle inte vara till gagn för någon, varken Turkiet eller de nuvarande EU-länderna.

Alla måste inte följa Jesus

"Yttrandefrihet ska gälla så länge det inte står i strid med lagen" är ett resonemang som förekommer hos de styrande skiktet i Kina, vilket i princip gör lagen meningslös. Samma argument hör vi ofta inom religionen. Lagen är i det här fallet religionens egna lagar och regler. Även om lagarna inom en religion enbart kan tänkas gälla de som själva valt att underkasta sig dem, ställer dess utövare ofta krav på att dessa lagar ska ha högre status än så.

Debatten har varit riktigt het de senaste åren, efter Jyllandspostens publiceringarna av Muhammedkarikatyrerna 2005 och Lars Vilks väldigt fula rondellhund, som fick muslimer världen över att gå bärsärkagång mot yttrandefriheten och tryckfriheten som tillåter att man ostraffat publicerar sådana direkta kränkningar av religionen. Trots att de som gjorde det knappast underkastat sig dessa frivilliga "lagar".

Det är felaktigt att tro att detta är något som enbart förekommer inom islam. För ett tag sen röstade Irlands parlament fram en hädelselag som innebär att kritik mot religion kan vara straffbar, vilket framförallt omfattar kristendomen. Detta handlar alltså inte om någon diktatur på den arabiska halvön utan ett demokratiskt land som dessutom är medlemmar i EU! Jesusparodier i USA retar gallfeber på den kristna högern, som får en att undra vad som hänt med de fritänkande USA. I Sverige har det inte gått lika långt, men det är otroligt viktigt att politikerna står upp för att behandla människor som individer och inte efter deras trosuppfattning. Detta oberoende om det handlar om kristna, muslimer ateister.

Mönsterexempel i Borlänge

Den alltid lika intressante Mustafa Can skriver i dagens SvD om fotbollsföreningen Dalkurd i Borlänge vars sociala arbete räddat många ungdomar från ett liv i droger och kriminalitet. Föreningen startade för några år sedan och ser trots spelmässiga framgångar den sociala biten som som viktigaste uppgift. Detta är ju faktiskt ett ypperligt exempel på hur invandrare själva kan påverka sin situation genom att på egen hand ta tag i problem oberoende av miljonbidrag från staten och politiska kvoteringssystem av olika slag.

Exemplet Dalkurd borde till och med falla Sverigedemokraterna i smaken som ett exempel på god integration. Så är dock inte fallet då kommentarsfunktionen Cans artikel, föga förvånande, fått stängas av efter att ha överrumplats av rasistiska inlägg. I dessa trångsynta människors ideologi verkar det bara finnas två alternativ: börja äta surströmming och dansa folkdans eller lämna landet omedelbart. Medan de sitter hemma och klagar finns det faktiskt människor som gör något åt sin situation.

Tillbakadragande med förnuft

Tidningen The Independent har publicerat uppgifter om att den NATO-ledda ISAF-styrkan i Afghanistan ska lämna landet 2014 och att ansvaret för den militära säkerheten därefter ska skötas av den afghanska militären. Det är förstås jättebra om landet kan få möjlighet att stå på egna ben, men då måste en stabilisering ske. USA har ansvaret att det land man lämnar efter sig är ett bättre land än det man invaderade 2001.

Även om oroligheterna fortfarande är stora i Afghanistan och att de trots två val fortfarande har lång väg kvar till demokrati måste man ändå säga att situationen i landet är betydligt bättre nu än innan invasionen för nio år sedan. Flickor tillåts nu gå i skolan och kvinnor får lämna hemmet utan att täcka ansiktet. Många av de
mest fanatiska religiösa lagarna, som till exempel förbud mot musik är borttagna. Amerikanerna har visat sig som en betydligt bättre ockupant än talibanerna. Situationen är dock skör och ett allt för hastigt tillbakadragande kan innebära en tillbakagång till situationen innan 11 september-attackerna. Afghanerna behöver fred och frihet så man kan börja ta tag i sina många problem och det är deras behov som ska i första hand måste tillgodoses vid ett tillbakadragande.

Friheten att få ha burka

Förra veckan godkände den franska nationalförsamlingen en ny lag som förbjuder burka och andra heltäckande slöjor på allmän plats. Frågan om ett liknande förbud har varit aktuell i ett flertal europeiska länder under de senaste åren, men i Sverige har riksdagspartierna klokt nog enat tagit avstånd från detta. Det är väl enbart SD och några enstaka obskyra mikropartier som vill se något liknande i Sverige, med argument som att det är "förtryckande mot kvinnor" och "främmande för vår kultur".

Huruvida den heltäckande slöjan är förtryckande eller inte blir ganska uppenbart, eftersom burkan används som ett redskap för att kontrollera kvinnan och eliminera risken för att främmande män ska attraheras av henne. Kvinnorna ska helt enkelt "skyddas" från männen, som av naturen är för svaga för att stå emot en attraktiv kvinna på gatan. Något motsvarande förekommer därmed inte för männen som kan gå klädde i princip hur de vill inför främmande kvinnor. Det hela bygger alltså på en väldigt snedvriden människosyn, mot såväl kvinnor som män. Denna människosyn är dock ingenting unikt för burkan, utan förekommer på fler fronter. Allt från sexualisering av barn genom förbjud för skolflickor att simma tillsammans med jämnåriga pojkar och andra former av könssegregering till hedersrelaterat våld är delar av samma människosyn. Det går helt enkelt inte ihop med alla människors lika värde.

Sådant förbud och tvång mot enskilda människor ska förstås aldrig accepteras av samhället och ett av statens primära syfte bör vara att garantera sina medborgare frihet från detta. I det här fallet handlar det om att lagstiftningen ska behandla alla människor lika oavsett kön och de som bryter mot detta genom att till exempel tvinga på sin fru eller dotter ett visst klädesplagg ska förstås straffas. I fallet med de heltäckande slöjorna förekommer det dock fall där kvinnor av olika anledningar frivilligt tar på sig dessa. Dessa kvinnor borde ha samma rätt att slippa dessa förbud och tvång även om det i detta fall handlar om klädesplagg som många förknippar med just detta. På vilket sett ett burkaförbud skulle hjälpa de kvinnor som tvingats till en viss klädsel har jag svårt att förstå eftersom det knappast är i tyget problemet sitter utan i den mer svåråtkomliga snedvridna människosynen.

Vad är det som räcker?

Under sommarmånaderna tillbringas mycket tid i hembygden, där jag dagligen läser den lokala morgontidningen. Socialdemokraterna hårdsatsar på en daglig annonskampanj med titeln "Det räcker nu", där de beskyller den sittande regeringen för allt mellan himmel och jord. Kampanjen är väl förståelig med tanke på att hembygden är en väldigt röd sådan. Partiet vill ju inte riskera att tappa bort några väljare inför valet i september som troligen kommer bli mycket jämt.

Märkligt med kampanjen är dock att den enbart berättar hur dålig alliansregeringen är. Vad sossarna själva vill göra om de kommer till makten lämnas helt åt den egna fantasin. Att Alliansen kört Sverige ner i botten är alltså det enda själ som anges för att man ska rösta på sossarna. Detta är dessutom ett själ som kanske inte kan ses som jättestarkt för ett Sverige som kommer ur finanskrisen som Europas starkaste ekonomi och där en stor del av folket faktiskt fått mer pengar att röra sig med varje månad.

Vill man som oppositionsparti vinna ett val räcker det inte med att enbart säga att man tycker regeringen är dålig. Det är liksom det som är hela meningen med en opposition. För att få väljarnas sympati måste man komma med egna visioner om vilken politik man vill driva. Fortsätter Socialdemokraterna i samma stil kommer deras tid som en av de mest avgörande maktfaktorerna i Sverige snart vara ett minne blott.